LANDET INUTI turné genom Sverige: mars – oktober 2017

LANDET INUTI beger sig på en lång turné – varmt välkommen att besöka föreställningen längs vägen genom Sverige. Biljettlänkar och turnéschema hittar du på: www.riksteatern.se/landetinuti. Under sommaren och hösten tillkommer fler datum då föreställningen spelar vid olika pridefestivaler och fortsatt i Gävleborg.

Följ LANDET INUTI på instagram där vi postar foton längs vägen, konto @landetinuti. Fyll gärna på med egna bilder av platser som du bär med dig oavsett du lever där idag eller tidigare. Tagga dem med #landetinuti så kan de hittas också av andra.

Hoppas att vi ses längs vägen!
/ Joakim Rindå, Victor Wigardt, Mattias Brunn, Mårten Andersson

Insamling: Vaplan, Jämtland

VAPLAN med omnejd

63°20′13″N 14°13′12″Ö
16-18 december 2016

Varierande molnighet, under dagen uppehåll eller bara lokalt något lätt regn och 2-6 grader. I kväll och i natt tidvis något regn i norra Jämtland. I klara områden i natt ned till ca 0. Västlig vind.

Folkmängd 263

Avstånd Vaplan – Kiruna 573 kilometer
Avstånd Vaplan – Amman 4 126 kilometer

Närvarande: Joakim, Mattias, Charlotta, Mårten samt boende i Vaplan med omnejd i Jämtland.

Låt: https://open.spotify.com/track/3xMbZ2tmG9Y6I5NHni4fJp

Vaplan_blogg_1

///

Det finns tomma lador.
Mot skogsbrynet. På sluttningarna mot sjön.
Dom blir färre och färre.

Där satt vi. På kalhygget.
Solens långsamma inflygning mot Oviksfjällens siluett.
Vår plats.

“Allt du ser här är mitt.”
Jag skrattade och bad dig hålla käft.
Vi behövde inte säga något. Vi visste ju båda.

Jag ska inte bo kvar här. Det finns ett antagande om det.
I mig och omkring mig. Allt säger så.
Att jag inte kan bli den jag är om jag stannar.
Såna som jag bor i stan. Det sägs att vi blir lyckliga där.

Ditt sträva skägg mot insidan av min hand.

Träföretaget.
Köper och river jämtlands gamla lador.
Deras virke har den finnish som kunderna vill ha.

Många av ladorna är borta nu, men inte vår.
Namnen vi ristade in.
Ditt och mitt. Nära. På varsin bräda.

Vår plats ska också försvinna.
Våra namn kommer inte synas mer.
Avståndet mellan då, oss, våra förhoppningar, vår plats.
Landet inuti och den jag är nu – själslig och fysisk längtan.
Det jag lämnade. Förväntningarna jag valde att möta. Är jag idag.

Insikten att jag aldrig ens prövade. Att jag köpte berättelsen rakt av.
Att platsen jag alltid kommer att kalla hemma, aldrig var för mig.

I ett annat universum.
Delar du ditt liv med mig?
Genomförde du det stillsamma uppror vi drömde om?
Att stanna. Inte bli kvar.

///

Insamling: VARA

VARA med omnejd

58°26′N 12°96′Ö
9 – 11 december 2016

Södra och mellersta Sverige täcks av mycket moln och efterhand får delar av Götaland lite regn. Nederbörden förskjuts sakta söderut och under eftermiddagen blir det mer och mer inslag av snö. I dess spår följer kalluft som klarnar upp alltmer norrifrån.

Folkmängd 3 889

Avstånd Vara – Vaplan 562 km
Avstånd Vara – Brisbane 15 408 km

Närvarande: Victor, Joakim, Mårten, Anna, Peter och boende i trakten

Låt: https://open.spotify.com/track/0uACB4xtUGiozU7aTU10QU

15595905_10154080840041301_122167771_o

///

Jag vet inte. Det kanske bara är jag som tänker så. Säkert märkligt men det var en tanke som dök upp. Vet inte om någon annan kan känna igen sig? Det kan ju vara så olika. Kanske ett spår som inte hör hit. Vet inte om jag svävar i väg nu? Lite långt från ämnet gissar jag. Sidospår. Får så många bilder. Säkert inget som är relevant. Vet inte om det är någon som kan känna igen sig i det? När tankarna far sin egen väg. Eller sa jag precis det? Det gjorde jag. Att tankarna svävar iväg så lätt. Eller jag kanske formulerade det lite annorlunda? Nu tappade jag tråden tror jag. Det var något som vi pratade om inledningsvis.

///

Överraska mig. Säg nåt jag vet men aldrig hört förut.
Veckla ut det uppenbara, osynligt för oss allihop.
Förråd orden som de förråder oss.
Så kopplar vi oss samman.
Tar en omväg. Håller käften. Försvinner från er allihop.
Vägrar att förklara på ett språk som inte är vårt.
Pedalen i botten, du och jag Iron Butt.
Vi skiter i det här nu. Förlusten är deras, inte vår.
Livet är kort och jag är frisk nu. Ser klart i 170 mil och tillbaka igen.
Jag kan åka hur långt som helst. Hur jävla långt som helst.

///

Det var som ett ett torn som  imploderade i mig då han sa det. Att jag gått för fort fram. Velat för mycket. Tornet varifrån jag äntligen kunde se mig själv blev en tom jävla silo. Men jag har fått en lägenhet. Flyttat hemifrån. Tagit bort dig på facebook. Är starkare nu. Håller på att bygga upp mig igen. Bit för bit.

///

Jag litar inte på din berättelse, inte heller på min. Någon annan har skrivit orden som kommer ur min mun. När du frågar mig, “hur var det då för dig?”. Lyssna inte på vad jag säger.

Titta istället på mitt ansikte när jag blundar och tänker på platsen som är min. Landet här inuti. Lyssna efter andetagen mellan de förljugna orden. Känn spåren av berghäll som mot min rygg när du stryker din hand över den. Doften av nästa års späda grönska i decemberåkern, sätter du din näsan mot min nacke så känner du den.

///

Det var som en egen värld på klipporna. Man kunde ligga och snacka, fika lite, bada. Jag saknar det. Men jag måste ha råd och ju närmare vattnet desto dyrare blir det.

///

Jag älskar träd. Och motorcyklar. Utan mina vänner känner jag mig tom. När tornseglarna på våren återkommer från sin vistelse på ekvatorns andra sida ligger jag med kikaren beredd. Jag tycker om att gå på galleri och målar själv i akryl. Varje fredag äter jag middag med min bror och hans ungar. Inget får mitt blod att rusa snabbare än när jag och hojen klipper raksträckan mellan Herrljunga och här. Efter allt det kan du kalla mig homo.

///

Det breder ut sig i alla riktningar. En platt rymd. En stor horisontell utomhusbio där scener och minnen dansar omkring. En stor brungrön filt av mänsklig aktivitet. Bortsprängda stubbar och bortbrända dungar. Riddare med svärd i magen. Svear och Götar och ätter och vättar. Frusen lera och späda, porösa grönkålsfontaneller. Storbönder som rastar fordonsparkerna. Lagerhuset som en rymdstation i dimman. Vindsnurror som förstrött viftar med rotorbladen, kilowatten som rusar in i Let´s Dance och de brummande mjölkmaskinerna. På studenten sprang vi rakt ut. Som greyhounds. Det fanns inget att väja för. Bara ett avstånd mellan himmel och slätten att fylla med skrik och varandra. När vi flyttat in kom dom och välkomnade oss. Dom satt på fyrhjulingen och hade med sig en flaska rödvin. Magkänslan växte och växte och fanns kvar även då du flyttade. Att sitta på hästryggen i bokskogen. Känna den sträva manen och höra frustet. Gnagandet på betslet. Den våta jorden. Röken från Nilssons tomt. Ni på fyrhjulingen. Hemma.

///

Insamling: GNOSJÖ

GNOSJÖ med omnejd

57°35′N 13°74′Ö
18 – 20 november 2016

Ett lågtryck närmar sig västerifrån och tillhörande nederbördsområde har rört sig in över landet. Över Götalands västra landskap tilltar byvinden till hård. Under kvällen och natten rör sig lågtrycket norrut och nederbörden kan övergå till snö.

Folkmängd 4 326

Avstånd Gnosjö – Vara 118 km
Avstånd Gnosjö – San Francisco 17 3444 km

Närvarande: Victor, Joakim och boende i trakten.

15369687_10154051161531301_1326290404_o

///

Kyrkan anordnar ju mansfrukostar ibland där tanken väl är att vi ska prata om predikan. Men det gör vi aldrig. Det pratas om bergvärme, oljepumpar, värmepumpar, bredbandsfiber, altanbyggen och om nya höghastighetsjärnvägen. Jag vill ju prata om andligheten. Om vad vi gör här. Med vår stund på jorden. För att locka mer folk på frukostarna så trugades det med företagsbesök efter kyrkkaffet. Gubbarna kom ju. Men det var som att samtalet inte riktigt kom igång förrän vi stod  och såg någon automatiserad industritravers flytta gröna plastkulor. Då snackades det. Ja, alltså inte om skapelsen och syndafallet men det babblades i alla fall. Det är lite synd kan jag tycka.

///

Nej det finns inget queercommunity här, det skulle jag inte säga. Men vi nickar till varandra när vi möts på affären. En tyst kort blinkning i samförstånd, bekräftelse på att vi båda vet. Och att vi delar den här platsen ihop. Vi känner inte den andre, men känner kanske för eller med. Inbillar oss själva att vi förstår, kanske gör vi också det, vad vet jag. Likhet för oss ju ofta närmare, fast likhet i vad det kan man ju fråga sig förstås.

///

– Det är ju säkert femhundra som dagpendlar hit. Du ska se på morgonen. Långa köer.
– Nä det är säkert åttahundra.
– Niohundra!

///

På någon gårdsstädning så hamnade jag bredvid en karl som jag sen blev bra bekant med. Efter att vi setts några gånger så berättade han att han skrivit under en lista innan jag flyttade in som några startat där de ville ha namnunderskrifter mot att jag flyttade till området. Men han sa att han egentligen inte velat göra det. Att det var trycket från omgivningen. Han ångrade sig.

///

Jag förstod att bara för att min process var klar så innebar ju mitt berättande att de andras processer startade.

///

Där ute i mörkret stod någon. Utelampan var trasig så det tog en stund innan jag riktigt såg. Det hade knackat på dörren och jag hade öppnat. En främling, eller hade vi setts förr? Från byn det stod klart för han hade bara träskor på fötterna och där fanns ingen bil. Utan ett ord sträckte han fram en hoprullad tidning. Jag tog emot den utan att i mörkret kunna se efter vad det var. “Kan jag hjälpa till med nånting?”, frågade jag. hans svar dröjde men kom sen, “Du gillar väl sånt?”. Han kollade ned i marken. Jag vred på mig så att ljuset från hallen slog in på tidningens omslag på vilket ett par nakna män med stora snoppar mötte min blick. Jag minns faktiskt inte vad jag svarade, men att jag räckte tillbaka tidningen och att dörren strax därefter var stängd mellan oss.
Det var vårt första möte.

///

Insamling: Hudiksvall och Sundsvall med omnejd

HUDIKSVALL och SUNDSVALL med omnejd
61°72′74″N 17°10′74″Ö, 62°39′08″N 17°30′69″Ö
11 november – 13 november 2016

En svag högtrycksrygg sträcker sig in och ger oss mest uppehåll. Delvis klart och då rejält kallt eftersom vindarna är svaga. Tidvis molnområden som kan ge litet snö.

Folkmängd 15 015 och 51 354

Avstånd Sundsvall – Ånge 87 km
Avstånd Hudiksvall – Santiago de Chile 13 399 km

Närvarande: Mårten, Joakim och ortsbor.

Låt: https://open.spotify.com/track/4fNBYus9bSZGHrlWmMSXc0

15060239_10153992036331301_1793739228_o

“Det ska vi prata om när vi ses nästa gång”, säger vi ofta i telefonen till varann. Och så gör vi när vi ses. För plats spelar roll och jag är inte mycket inne på appar. Jag längtar platsen och dig. Jag längtar att längta och tekniken som påstår sig upplösa avstånden ljuger. Kom till mig när du kommer, jag ska vänta dig här som du väntar mig.

///

Jag längtade hem. Till nån slags underordning tror jag, hur förklarar jag det? Det att inte alltid kunna bestämma exakt när och exakt vad jag ska göra och hur. Att låta omgivningens egen puls också bli del i mig. Det jag tidigare formulerat som motsatsen till frihet längtade jag plötsligt, behövde komma nära intill.

///

Den sökande blicken, jag har blivit expert på den. Den lesbiskt sammankallande, här har ni mig. På samhället, på jobbet, på torget, på kaféet. Det kommer folk i alla åldrar, det är så enkelt. Folk vill mötas och möts. En plats, det är allt och allt förändras. Liksom jag gör platsen, gör platsen mig.

///

Jag kastade bomben och sprang. Min morbror tog fajten när jag lämnade. Att lämna var enkelt, var det fegt? Är han berättelsens modiga snarare än jag? För mig var flytten skriven, för honom är platsen livet som är hans. Jag knep ihop ögonen och lät allting detonera, i skydd i en bunker av storstadsbetong.
Jag hörde aldrig smällen men såg spåren efteråt. Ärrvävnaden blank i hans ansikte.

///

Tystnaden som uppstår när någon ber dig nämna en svensk biofilm som visar en bild av svensk landsbygd som du känner igen dig i.

15034394_10153992028586301_1515561692_o

Insamling: Norsjö och Mårdsele

NORSJÖ och MÅRDSELE
64°54′50″N 19°29′0″Ö, 64°39′28″N 19°16′22″Ö
15 oktober – 16 oktober 2016

Mest mulet väder. Möjligen att molntäcket spricker upp längst i norr. Inatt från -5 till +2 grader, vid klart väder något lägre. Imorgon 0-5 grader. Svag sydvästlig vind.

Folkmängd 2 051 och 7

Avstånd Norsjö – Mårdsele 38 km
Avstånd Norsjö – Murmansk 995 km

Närvarande: Mattias, Joakim, Victor, Peter och ortsbor.

Låt: https://open.spotify.com/track/7E7FaRhJUwfxyG4dYBNDNE

image

Hans mormor var väldigt intresserad av kungafamiljen. Det blev han också. Han fick det som med sig hemifrån. Det var inte lätt. Att älska kungafamiljen och män. Han skrev en bok om prinsessan Sibylla. Sedan flyttade han härifrån och då han kom tillbaka så hade han med sig Victoria. Vi byggde en scen nere vid vallen. Ivar ledde bygget. Scenen döptes till Victoriascenen. Min systerson fick vara groda. Alltså, grodan som skulle bli kysst av prinsessan.

///

Dom tillverkar plaströr. Höljen till bredbandsfiber. Och vägkäppar. Som tillverkas här och sen skickas ner till Småland och sen upp hit igen när vi behöver nya vägkäppar. Det är lite konstigt kan jag tycka.

///

Linbanan går inte längre, säger hon och rör ner torrmjölk i kaffet. Men det är klart, de bor ju där den familjen, de lever ju sitt liv mitt inpå banan. Man orkar bara så länge. 45 minuter eller 1,5 timme över myr och tjärn, malmets väg med drink i hand och förhoppning om tysk turism. Som en era, som ett minne, som en dåtid som skulle kunna bli en framtid bara det fanns en person med en röst. Det behövs en person med en röst, säger hon, en som kan prata för sin sak och vara engagerad. En eldsjäl.
Varje år försvinner alla vägskyltar med varning för älg, säger han och jag frågar om det fortfarande är så, en hårdvaluta? Det är därför det är bra med det nya projektet, du kan själv hjälpa med fondering eller köpa aktier till världens största älghotell och restaurang, man åker hiss upp i trädet säger han och sen ser man hela Västerbottens inland. Han borde du prata med, han är ju en sån riktig eldsjäl, säger han och hon nickar instämmande, fyller i. Han är en sån som kan prata. Tyskarna är galna i älgar, vet inte varför det är så men det är så.

///

Passiv landsbyg? Nä inte särskilt, här jobbar vi på. Ska det bli nåt är det upp till oss, och det gäller allt. Både reflexpinnarna längs vägen på hösten och om det ska bli nåt ligga av. Kom hit, vi bestämmer, vi bokar. Åtta mil genom skogen är faktiskt ingenting.
Slumpen är för trötta, fegisar och storstadsbor.

 

///

Dom pratar om naturen, men det är inte den. Jag går sällan längre än till skylten som hälsar välkommen till vår by och på återseende till den som åker härifrån.
Jag har alla vänner här och de är många, inom tio minuter till fots når jag dom allihop. Vad mer kan jag önska? Vi möts runt varandras köksbord, vi äter, vi festar, vi följer varandras liv vars början delar plats och kanske även slut. Och mycket är överskådligt och det är bra.
Jag röker på min balkong och följer livet, följer ditt och ditt och ditt. Och det är fint.
Ni lever fina liv som jag får följa, som ni följer mitt.
Varför göra mig ensam när jag redan har allting här.

I en oskriven berättelse är mitt liv stort, i de tryckta böckerna är jag en typ i marginalen.

Flytta, säger hon, den utflyttade kusinen. Varje gång vi ses.
Du är ju som gjord för Stockholm, jag ska nog hitta en bög där till dig.

///

Och när jag far så ser ju honom genom bilrutan, lutad mot husfasaden och har tänt en cigarett. En del av mig hoppas att det är för att han vill se mer av mig, följa mig med blicken när jag kör iväg ner genom älvdalen, att han kanske känner samma bitterljuva smak och låter vemodet skölja in över söndagseftermiddagens gråbistra dis. Sen slår det mig att jag aldrig sett honom röka. Inte heller doftar något i huset av cigarettrök, aldrig har det gjort det heller. Helgen gick fort sa vi, stod stilla vid forsen och tittade på virvlarna. Jag frågade hur det hade varit, förra helgen, när raggarna hade det årliga nattmötet och åt Janssons frestelse i caféet. Bra sa han, som alltid bra. Och aldrig känner du dig hotad eller utsatt, fortsatte jag och då menade han bara på att nej – tvärtom – han kände sig upptagen i en gemenskap. Herregud, sa han, om det nu bara bor 7 personer i hela byn så må du väl förstå att en blir upprymd när det kommer in 150 raggare för nattamat.
De nedbrutna tallarna skapar ett kalhygge och öppnar upp för vyerna mot sydöst. Han är för längesedan borta som reflektion i backspegeln, och jag väljer att låta det bitterljuva ta mig. Sätter på musik. Ökar farten.

///

Jag tyckte att jag hörde något, är det inte dags för kaffe?

image image image image image image image image image image image image image image image

Stort tack för helgen i Norsjö och Mårdsele alla inblandade. www.riksteatern.se/landetinuti

Insamling: KIRUNA

67°51′N 20°13′Ö
30 september – 2 oktober 2016
Ett molnområde som kan föra med sig någon snöflinga passerar österut över mellersta Lappland. Norr och söder därom kan det förekomma lite sol. Temperatur 3-8 grader med de högsta värdena i södra Västerbotten. Vind omkring nordväst.
Folkmängd 18 148

Avstånd Kiruna – Malmö km 1414
Avstånd Kiruna – Norsjö km 329

Närvarande: Mattias, Joakim, Victor och kirunabor.
Låt: https://open.spotify.com/track/73iVkSD8MduRV2ffY0S0WR

Landet Inuti Kiruna

///

Det är så in i helvete vackert här, slutar aldrig se det, det tar andan ur mig. Jag vet att jag borde säga det som alla säger – att det är ångest, död och pina och att inte en jävel kan väl frivilligt stanna i misären. Jag vet att jag har ångest i veckor innan jag åker hem, hur det blir en värk i hela kroppen på planet, som att jag måste tillbaka till allt ondskefullt som hänt mig här, det som var då. Men så fort jag landar blir jag helt lugn, när jag kliver ur terminalen vet jag att jag är hemma, att minnet av då känns svårt att föreställa sig i ett nu, att jag känner inre lugn, trygg, att alla är trevliga. Som om jag kommer tillbaka till mig själv. Att jag längtat hem till mig själv.

///

De verkliga hjältarna.
De som på riktigt riskerar fallet.
Från den höjd dit jag längtar men aldrig skulle nå om jag inte visste att du varit där förut.
Jag behöver veta att det går.

///

Vi var dom enda två i datasalen. Allting smälter ner varje år. Men det finns ändå kvar och tar all plats till det fryser igen. Däcken är så jävla sönderskurna så jag självantänder. Ibland är det så mörkt så jag tror dom ska göra mig till en fackla och tända på. Bara för att ha nåt att prata om i kön till pommefritesen. Inövade varianter av mig själv som en ständigt rasslande kortlek i huvet. Ingen fattig får bo i skogen för vi måste ha råd med all asfalt. Kommunen är bara en administrativ enhet som ska tillhandahålla service åt befolkningen som bor där. Jo, så stod det.

///

Mannen mittemot ser uppenbart besvärad ut när Yvonne förklarar att hon minns sin egen födelse, att det var varmt, klaustrofobiskt och trångt och även rött och att hennes mamma bekräftat det för henne senare i livet och jag är både road och vill samtidigt skrika att hon är helt jävla paj och att hon kan ta sin berättelse och sina drömfångare och sina vinterstövlar och brinna upp någonstans, men då möter den besvärade mannen min blick – en kort stund – Yvonne är djupt försjunken i sin egen bajsnödighet och jag stannar – en kort stund – i mannens blick, i hans leende och samförstånd, i den där varma, hemlighetsfulla sympatin och att jag plötsligt vet att han vet och det går ett rus genom hela kroppen, jag älskar den känslan och förbannar mig själv för att jag undvikit den så länge, som om skammen låser fast mig, som om jag vill bespara alla obehaget av mig, som att jag aldrig tror att någon någonsin mer kommer vilja titta på mig med den där blicken.

Yvonne ber om notan, säger att vi nog ska förbereda oss för att det imorgon blir en ”viktig dag”.

///

Jag och Thomas ligger med varandra. Thomas säger att han sökt en ny tjänst på en annan kommun. Kåsan är fylld till brädden. Kärnorna krasar som snäckskal. Då solen skiner är det lättare att leva. Det luktar rutten frukt mellan gårdarna och fukten försvinner aldrig. Vill du ha något från förrådet frågade hon hoppfullt innan vi satte oss i bilen. Nej, sa jag. Jag har sånt porslin som verkar vara så populärt nu. Vadå för porslin? Jo det med bladen. Får jag titta. Hon spritter upp, hasar fram, använder armarna som balansbräda, känner sig fram i luften, öppnar dörren till förrådet som luktar jord och vadmal. Prydligt sorterat och utmärkt.

///

Queers med utmattningssyndrom vs. LKAB – mansgrismaskinen.

///

Jag minns att jag tänkte att från Kebnekaises topp syns det ända hit. Och det är vackert och det är fult, och jag vågar inte dra ner underkläderna längre än såhär. Jag står på knä och kommer senare inte att våga säga det högt ens till mig själv. Jag skäms och njuter och du viskar åt mig att släppa taget och jag gör det, litet grand.
Om trettio år är denna plats ett nedstörtat hål men minnet av dig runt min tunga ska i all tid vara kvar.

///

Jag tar aldrig första steget. Det finns inte en chans.
Inte du heller.
Så står vi här.
På vår lilla plätt av jorden.
Den lilla stund som är vår.

///

Stort tack för helgen i Kiruna alla inblandade. www.riksteatern.se/landetinuti

Insamling: SANDVIKEN

60°37′N 16°47′Ö
2-4 september 2016
Mulnande följt av regn, 12-17 grader och ostlig eller växlande vind.
Folkmängd 36 995

Avstånd Sandviken – Sau Paulo 10 909 km
Avstånd Sandviken – Gnosjö 402 km

Närvarande: Mattias, Joakim, Mårten och sandvikenbor.
Låt: https://open.spotify.com/track/23L5CiUhw2jV1OIMwthR3S

image

///

Det är annorlunda nu, snön är borta. Gatan är fortfarande uppgrävd, i kryss, grus överallt. Det som snön gjorde då, dolde, som isen jag halkade på, så känns det inte nu.

Tror att parken är upprustad, fixad, putsad. Inte sommar, inte heller höst. En fontän. Murar av grovhuggna stenblock.

Då – sist jag var här – så gick jag, musik i lurarna, planlöst omkring med oro i magen för uppgiften, tiden, känslan av misslyckande jag bar på. Hade jag låtit mina gränser förflyttats?
Men jag gick, på isen och snön över gruslagda kryss, rakt in i minnena, ovetandes.

Gick in i parken, såg Parkbadet och mindes hur vi längtade dit, hur vi gick från Bollvägen genom staden och längtade till doften av klor, skrik och eufori.

Gick förbi din lägenhet på Plangatan, ovanför vårdcentralen. Minns dina skåp med finporslin, din utsikt över parkeringsplatsen och hur jag tänkte att du nog var ensam fast du egentligen inte var det.

Gick över snön och såg kyrkan på håll, i backen, tänkte att jag skulle ta mig upp dit och sätta en bukett och läsa på den stora metallplaketten ditt inristade namn.
Men det gjorde jag inte. Inte då, sist jag var här.

Men det måste jag göra nu.
För du var här. Och jag var här. Och platsen var annorlunda och din, men vi var alltid välkomna hit.

Så nu – mellan sommar och höst – ska jag gå dit. Till kyrkan i backen. Och säga hej. Och säga att jag skulle kommit tidigare.

///

När bussen kom var den nästan alltid väldigt tom, men vi satte oss långt ifrån
varandra. När jag steg av – jag steg alltid av först, vid huvudstationen, tågstationen,
han åkte alltid vidare, men jag fantiserade om att sitta kvar på bussen och åka vidare
till du gick av, i min fantasi i mina drömmar följde jag med hem till dig, fantiserade om hur du bodde, i en tvåa, där allt var väldigt brunt och vitt. Och plastgolv.

///

Min tjejs mammas brorsa.
Min kompis farbrors arbetskamrat.

Min fotbollstränares sons frökens syster.
Min pappas bästa kompis sambos dotter.

Prästens lillasysters hunds daghusse.
Frisörens frus mammas vårdbiträde.

Bibliotekariens barnbarns nya kille.
Kioskägarens pappas före detta man.

///

Stort tack för helgen i Sandviken alla inblandade. www.riksteatern.se/landetinuti

Gävle Pride 14 augusti – samtal inför Landet Inuti

11-14:e augusti arrangeras för första gången Gävle Pride. Under firandes sista dag arrangeras ett samtal där Mattias Brunn, Victor Wigardt, Mårten Andersson och Joakim Rindå möter varandra och publiken kring frågor om storstadsnorm, queera identiteter och andra funderingar inför kommande föreställning Landet Inuti. Vad innebär det att lämna en plats, att välja att stanna eller återvända? Varmt välkommen att delta i samtalet. Söndag 14:e augusti kl.13-14.30 i Kulturhusets teater, Gävle. Arrangörer: Folkteatern Gävleborg och Studieförbundet Vuxenskolan.

A3_LANDET_SCENKONSTDAGARNA_PRINT